”Svenskar ser mig inte som svensk”

Publicerat i VK och på VK.se 20 januari 2022.

Vissa människor får sällan synas eller höras i media, vilket skapar en falsk bild av vårt samhälle. Hur ser livet ut för Umeåbor som bor i så kallade problemområden – och vilka är problemen?
Johanna Lindqvist har pratat med tre familjer med utomeuropeisk bakgrund om identitet, föräldraskap, värderingar och framtidsdrömmar. 
Att låta olika röster komma till tals ger förhoppningsvis en bredare bild av Umeås invånare.

Vissa människor får aldrig synas eller höras i media, eller så syns de bara i vissa sammanhang. Detta skapar en falsk bild av hur världen ser ut – en bubbla där vit medelklass kommer till tals och får utgöra normen. 

Jag vill veta hur människor som sällan blir lyssnade på offentligt har det. Hur ser deras liv ut? Efter riksmedias rapportering kring ungdomsgäng ville jag komma i kontakt med tonårspojkar från Umeå som bor i så kallade problemområden. Jag ville också träffa deras mammor för att höra hur det är att komma från en utomeuropeisk bakgrund och bo i Umeå. 

Av erfarenhet vet jag att det sällan är svårt att få unga killar att ställa upp på intervju. Kvinnor i medelåldern är däremot svårare. Att dessa kvinnor har växt upp i ett annat land gör saken ännu mer komplex.

Min jakt på familjer som vill prata med mig har varit kämpig. Jag har gått via organisationer, kyrkor, föreningar och eldsjälar i bekantskapskretsen. Det handlar om förtroende. 

Tre mycket givande samtal har det blivit, om livet. Jag har träffat familjerna var för sig, men ändå finns en samstämmig bild över hur de upplever sin vardag. Problem, utmaningar, värderingar och framtidsdrömmar. 

Att låta fler röster höras i media ger förhoppningsvis en lite bredare bild av Umeås invånare och tillfälle att reflektera över hur lika vi alla är. De flesta av oss söker trygghet och värnar om att våra familjer ska ha det bra. Så enkelt.

ATT VARA TONÅRING I UMEÅ
Att ha barn i tonåren är att tillsammans upptäcka arenor som en inte kände till tidigare. För ungdomarna handlar det mest om skola och en fritid bestående av aktiviteter och kompisar. För föräldrar att planera, oroa sig, hjälpa till med läxor, sätta gränser och ge lagom mycket frihet. Ett kan vi konstatera – så lika vi tonårsföräldrar lever.

Abdilatif, 15 år: – På fritiden tränar jag på gym, skriver med mina vänner eller spelar. Ibland har vi filmkväll eller Fifaturneringar.

Amaley: – Jag är Junisledare och håller i aktiviteter med barnen. Ibland är vi på Leos Lekland och ibland på badhuset. Vi mammor brukar träffas tillsammans med våra döttrar så att tjejerna får lära känna varandra.

Abdiasis, 13 år: – Jag brukar gå på gymmet eller spela fotboll. Ibland är vi på UG.

Amaley: – Om pojkarna är på UG på fredagar på skolan så får de komma hem senast 23.00. Jag vill inte att de är i centrum. De har sin frihet, men de får inte åka var som hest. Om de går ut och äter med kompisar är det okej, men att vara och hänga på stan på kvällarna är inget de behöver göra, säger Amaley.

Ibrahim, 15 år: – Jag brukar vara på ungdomsgården på helgerna eller hänger hemma hos kompisar och se film eller spelar Fifa, fotboll eller pingis. Jag vet inte om jag kommer fortsätta hänga på UG, för det är lite tråkigt när det kommer yngre dit. Jag gillar sport och spelar basket och fotboll. Vi brukar vara ett gäng kompisar som testar olika restauranger nere på stan också.

Mariam: Vi vill inte att våra barn ska vara i sådana sammanhang där ungdomar drar runt på stan tillsammans.

Adam, 20 år: – När jag inte jobbar så ägnar jag mycket tid åt sport. Fotboll har alltid varit en stor del av mitt liv. När jag gick i skolan så var jag väldigt intresserad av naturkunskap, bild och SO. Jag vill veta vad som händer i världen.

Hanna: – När Adam växte upp så fick hans kompisar gärna komma hit och sova över, men vi ville inte att han skulle sova borta. Vi kände inte alla hans kompisars föräldrar. Det hade varit lättare om vi gjort det. Adam är första barnet och vi har alltid haft bra kontakt. Han svarade alltid i telefon när han var borta och det känns fortfarande tryggt att veta var han är. Han kan beskydda min yngre son och vet vad som händer bland ungdomar. Jag har en oro inom mig för min sjuåring, men då känns det tryggt att ha Adam.

UMEÅ – EN SEGREGERAD STAD? 
Problemområden, orten, gäng, utanförskap, de andra. Trots att Umeå är en relativt liten stad finns delar som utsetts till platser där det påstås vara bråkigt, stökigt och rent av farligt. Här bor många människor med utländsk bakgrund. Men är det synonymt med problem? Vi matas hela tiden med bilder av oroligheter i våra tre största städer, men betyder det att Umeå har det på samma sätt? 

Efter samtalen med familjerna har två bilder krockat i mitt huvud. Dels den berättelse de delat om Umeå och sina stadsdelar och den jag hört om i andra och tredje hand – om människor som inte vågat gå ut kvällstid och varit rädda för att bli utsatta för våld. Det finns alltid olika versioner och flera sanningar, men statistiken visar att Umeå är en av Sveriges lugnaste och minst brottsutsatta städer. 

Dem jag pratat har en positiv bild av staden och de stadsdelar där de bor. Det finns en känsla av trygghet, gemenskap och ett värde i att känna sina grannar.

Amaley: – Umeå är en bra stad. Ibland händer det saker, men jag känner mig trygg. Alla känner varandra där vi bor. Ersboda är ett jättefint ställe med bra skolor, förskolor och mataffärer. Jag tycker inte om orden utsatt område. Vi som bor här kan beskriva hur det ser ut och jag har aldrig stött på problem. Det händer saker överallt, men man behöver inte stämpla ett ställe så, säger Amaley.

Abdilatif, 15 år: – Jag går på Ersängsskolan och känner nästan alla där och det känns tryggt. Det händer småtjafs ibland, men det gör det ju på alla skolor.

Mariam: – Vi känner oss trygga. På Ersboda centrum har det varit oroligt, men det känns som om kommunen satsat på att få bort det. Vi som föräldrar brukar turas om att nattvandra och gör det någon gång per år. Umeå är en lugn och lagom stor stad. Det är den bästa platsen för mig och lätt att ta sig fram.

Adam, 20 år: – Jag gick på Ålidhemsskolan i högstadiet och där kunde alla vara med alla. I låg- och mellanstadiet gick jag på Sofiehemsskolan och där var det jag och en till kille med utländsk bakgrund, men vi hängde inte. Det blev en stor skillnad när jag kom till högstadiet – där fanns många länder representerade. Jag fick nya kompisar. Umeå är den bästa staden att växa upp i. Jag kan inte gå genom Ålidhem utan att hälsa på folk jag känner. Det är som ett community.

Adam menar att förebilderna för tonåringar har ändrats under de senaste åren. När han gick i högstadiet och gymnasiet var olika fotbollsspelare de stora idolerna. I och med att gängkulturen vuxit i vissa städer har rapartister, ofta med kriminell bakgrund, skapat en hård attityd – något som Adam menar att unga i hela landet tar efter. 

Adam, 20 år: – Det finns inga gäng i Umeå som det gör i Stockholm. Vissa går runt här och gör kaos och de har olika rappare som förebilder och vill bli som dem. När jag växte upp var det fullt på fotbollsplanen, nu står folk där och röker. Vissa som är yngre än mig går runt med rånarluva mitt i sommaren och jag känner bara ’Ta av dig rånarluvan och gå och gör något’.

Hanna: – Jag kom till Umeå när jag var 13 år och är uppvuxen här. Som tonårsförälder känner jag mig trygg. Umeå är en trygg stad. Vi umgås mycket med vår familj, men mina syskon bor nu i Stockholm. Förut ville jag också flytta dit, men inte längre och det beror mycket på det som händer med skjutningar och oroligheter.

DUBBLA IDENTITETER
Alla som varit utomlands på annat än charterresor vet hur trevligt det är när en råkar träffa en annan svensk. Det familjära känns väldigt tryggt. För att inte tala om de svenskbyar som finns på Spaniens solkuster. Är det då konstigt att människor som kommer hit från andra länder söker sig till sina landsmän? Det problematiska i det är att vi som bott här sedan generationer avskärmas från våra nya grannar. Att komma till en ny kultur innebär många krockar, men när alla håller sig på sin kant blir det svårt att lära sig hur saker fungerar i sitt nya land. 

Det är tydligt att det finns en känsla av att känna sig hemma i Sverige, men ändå inte betraktas som svensk – oavsett hur länge en bott här. 

Amaley: – Vi kom 2001 från Somalia till Göteborg på grund av kriget i vårt hemland. Vädret, språket, kulturen – allt var nytt. Jag gick på SFI och fick praktik på en skola där det fanns många somaliska barn. Där lärde jag mig många nya ord. Då hade jag en son som var 14 år, sedan fick vi fyra barn till. Jag läste på folkhögskola och kämpade med språket, för det betyder mycket. Jag vill kunna kommunicera med läkaren när jag tar barnen dit. Jag vill inte vara beroende av en tolk. 2011 flyttade vi till Umeå. Det är en lugn mindre stad och här trivs vi bra. Sverige är mitt andra hem, men svenskar ser mig inte som svensk. Det är tryggt att kunna åka var som helst utan problem. Det är en stor skillnad mot Somalia. Jag kanske vill flytta tillbaka till Somalia när jag blir äldre, men regeringen där måste bli bättre först. 

Att kunna förstå och prata med människor i sin omgivning är viktigt för Amaley. Det har också stor betydelse att känna sig trygg i sitt närområde genom att ha kontakt med dem som bor nära. Om det skulle hända någon något så vill hon veta det, så att hon kan hjälpa till.

Amaley: – Det är viktigt att lära känna sina grannar, ha förtroende för dem och veta hur de mår. Jag umgås med människor från olika nationaliteter. Jag jobbar på ett äldreboende och där finns det jättebra och trevliga människor. Både utländska och svenska, säger Amaley.

Eftersom Amaley och hennes man har sin bakgrund i somalisk kultur och är troende muslimer är det vad de gett sina barn. En känsla av att tillhöra två världar finns. 

Abdilatif, 15 år: – Jag är somalier, men svensk medborgare.

Abdiasis, 13 år: – Jag är svensk, född i Sverige, men jag är också somalier.

Amaley: – Ni kan känna er som svenskar. Ni bidrar till samhället och det är viktigt att ni känner er stolta över dem ni är. Ni är viktiga.

Mariam: – Vi kom hit för åtta år sedan för att barnen skulle få en bättre framtid. Om det inte hade varit så oroligt i Somalia hade vi stannat där. Det var svårt att veta hur vi skulle göra för att komma in i samhället. Min man kom hit tidigare än mig, så han fick guida. Språket gör mycket. Först gick jag på SFI och sedan i grundskolan. Nu är det stor skillnad för nu kan jag prata med människor. Jag träffar kompisar som är från Somalia och Eritrea, säger Mariam.

Ibrahim, 15 år: – Jag känner mig inte som svensk. Det finns ingen anledning till att jag skulle göra det. Mitt språk och min kultur är somalisk, säger Ibrahim. 

Mariam: – Jag är en del av det svenska samhället, men har en somalisk identitet. Alla säger att vi inte är svenskar. De frågar ’Var är du ifrån?’ vilket betyder att jag ses på som att jag inte är svensk.  I stället för att fråga var jag kommer ifrån tycker jag att man kan fråga ’Vilket är ditt språk?’ för då förstår man att jag är född i Somalia. Våra karaktärer har förändrats sedan vi kom hit. Vissa saker har vi anammat, som till exempel matlådor och att äta från en egen tallrik istället för att dela, säger Mariam.

Hanna: – Jag kom till Sverige från Eritrea 1990 tillsammans med min mamma och syskon. Då var jag 12 år och vi flydde på grund av kriget. Pappa kom senare. Vi bodde på en flyktingförläggning i Jörn i 1,5 år. Där fick vi asyl och sedan kom vi till Umeå. Jag har aldrig varit tillbaka till Eritrea. Jag vågar inte åka med barnen. Jag känner mig inte som svensk, utan som eritreansk. Jag har mycket kvar av kulturen och traditionerna från vårt hemland, fast jag är integrerad och anpassad efter det svenska samhället. Jag känner mig hemma här. Detta är vårt hem, men jag är alltid invandrare. Både andra och jag själv ser mig så. Jag vet inte varför.

Adam, 20 år: – Jag blir inte ledsen om någon säger att jag inte hör hemma här. Jag är född i Sverige, men är vän med andra som är från andra länder. Jag umgås inte längre med mina svenska vänner. Jag känner mig mer hemma med dem som kommer från en annan kultur. Att vara hemma hos dem är som att vara hemma hos mig. När jag började på högstadiet gled jag ifrån mina barndomsvänner. Det kanske beror på att man börjar hitta sig själv. 

Även fast han själv inte upplevt att komma till ett nytt land har Adam många tankar kring integration och problematik som finns när nyanlända placeras i vissa stadsdelar. En svag länk är när mammor med många barn förlorar kontrollen över sina äldsta, som lockas att hänga med bråkiga kompisar. Det är där problem ofta uppstår, menar han.

Adam, 20 år: – Det är inte konstigt att det blir segregation när människor som kommer hit från andra länder placeras på Ersboda, Ålidhem eller Mariehem. Varför får de inte hamna på Teg eller Tomtebo? Ofta vet inte nyanlända hur de ska bete sig, men att det är orsaken till många problem talas det inte om. Många ensamma mammor ses som svaga med bråkiga pojkar. De kommer hit och har lämnat släkten för att söka trygghet för sina barn. Det bästa samhället kan göra är att hjälpa familjer som kommer ordentligt. Att säga ’Kom in, kom in’ och sedan tvångsskicka dem till olika områden är inte rätt. 

Hanna: – Det var väldigt komplicerat för min mamma att lära sig svenska. Hon hade aldrig gått i skola tidigare. Hon gick på SFI, men hon fick aldrig tillfälle att öva språket. Jag fick tolka åt henne när vi var hos läkare, på skolan och överallt. Det innebar ett stort ansvar och jag fick ta del av information som ett barn inte ska behöva få. Det var en rubbad känsla. 

Hanna fick bli vuxen tidigt. Hon berättar att när hon tittar på sin son som nu är 20 år är det en milsvid skillnad mot för hur hon själv var i den åldern. Allt hon upplevt och det ansvar hon blev tvungen att ta som liten har påverkat henne mycket.

Hanna: – När jag var 13 blev mamma sjuk och låg på sjukhus i tre månader. Min lillebror var 8 månader och jag tog hand om honom. Jag vägrade låta någon separera eller flytta på oss. Folk fick komma och hjälpa mig att städa och laga mat, men jag tog ansvaret. Jag hade känslan av att jag var vuxen redan som barn.

FÅR HANTERA RASISM
I juni 2021 kom Studiefrämjandet i Umeå ut med rapporten ”Alla de här drömmarna – Ungas erfarenheter av segregation, ojämlikhet och marginalisering i Umeå”. Där framkommer att 

Umeå kommun har ett bidrag som går att söka av föreningar som vill arbeta med rättighetsfrågor utifrån diskrimineringsgrunderna, men etnicitet och religion är inte inkluderade. 

I arbetet med rapporten har försök gjorts att sammanställa Umeå kommuns arbete mot rasism. Arbete mot diskriminering ska pågå, samtidigt har personer som tillfrågats hävdat att detta inte förekommer inom kommunen. 

Att varken erkänna att rasism finns eller ha en strategi för att jobba mot den är att helt och hållet förneka att en stor grupp i vårt samhälle diskrimineras och istället låta motsättningar frodas. Är det rätt väg mot större inkludering?

Det finns olika typer av förtryck, men egentligen är de grundade i samma strukturer med en tanke om att vissa människor är värda mer än andra. Är du född med annan hudfärg än vit får du parera rasism. Alltså endast på grund av var du är född och hur du ser ut. Dessa fördomar finns överallt – i skolan, på sociala medier, på jobbet eller i en vanlig mataffär.

Tankar kring vem som ses som svensk är nedslående. Att vara svensk på papperet är en annan sak än att känna social tillhörighet och i praktiken ha samma rättigheter och möjligheter som vilken Andersson eller Eriksson som helst. Det där papperet gör ganska lite för känslan av att vara inkluderad.

Representation är därför väldigt viktig. Om inte olika röster lyfts så har vi endast en homogen grupp som utgör förebilder. Känner du ingen koppling till den gruppen så är det svårare att tro att du kan krossa glastak.

Abdilatif, 15 år: – Jag gick i femman och klev av en buss när jag skulle till skolan. Då råkade jag stöta in i en person som sa ’Flytta på dig din neger’. Jag visste inte vad jag skulle säga och tänkte ’Vad är det här?’.

Amaley: – Barnen är födda här, men jag har en känsla av att svenskar inte ser dem som svenskar. Själv bryr jag mig inte om vad andra säger. Jag tycker att det är bra att lära känna människor först innan man säger något. Alla är vi människor och alla är vi samma. Jag har varit med om folk som sagt rasistiska saker, men bara de inte tar i mig så bryr jag mig inte om dem.

Ibrahim, 15 år: – Det finns mycket rasism på sociala medier. Jag har blivit kallad n-ordet. Det har även hänt i skolan.

Ibrahims mamma Mariam förmedlar till sina barn att alla är lika mycket värda, trots att vi alla är olika. Hon har förståelse för att den som inte får hjälp att komma in i samhället kan hamna snett och menar att det krävs mer samtal kring vad olika människor behöver. 

Mariam: – Alla röster ska få höras. Det säger vi till barnen. När ungdomar hamnar i oroligheter och konflikter så fråga hur du kan hjälpa dem. Om det exempelvis går dåligt i skolan – hur kan vi göra för att det ska bli bättre? Fundera över det istället för brott och hårdare straff. När man inte har någon som hjälper en att komma in i samhället så börjar man förstöra för sig själv och sedan för andra. Väldigt många förstår inte konsekvenserna av att komma till ett annat land. Vi får dålig ekonomi, vet inte hur saker fungerar och hindren för att nå ett mål är mycket högre.

Adam, 20 år: – Visst har jag varit med om rasism. Till hundra procent. När jag var liten fick jag höra att jag såg ut som bajs, men jag fattade inte då vad de menade. När jag blev större tog jag mer illa upp, men nu kan jag prata mig ur vilken situation som helst. Jag har blivit följd av vakter på Ica bara på grund av hur jag ser ut. Jag har blivit stoppad av poliser och visiterad utan anledning när jag gick i högstadiet. De visiterade bara mig, inte min vita kompis och de sa att jag matchade någon med samma signalement som de letade efter. 

Trots den diskriminering som Adam lever med har han en positiv syn på framtiden. Han menar att det hänger ihop med att krossa klassamhället. Om utlandsfödda finns representerade överallt finns större chans för ett eget större engagemang.

Adam, 20 år: – Jag tror att rasism kommer att påverka människor mindre och mindre. Det handlar om klasskillnader där invandrare är lägre. Ju mer vi ser att människor med invandrarbakgrund får högre positioner i samhället så tror jag att det innebär mindre rasism. När invandrare bara får jobb på låga positioner är det lättare att se ner på dem. Många tänker att det inte är värt att gå och rösta, för det gör ingen skillnad, men finns det någon som liknar en själv så lyssnar man mer på den.

Hanna: – Jag märkte inte av rasism när jag växte upp, men på jobbet ser jag det hela tiden. Jag jobbar på folktandvården och när människor ringer för att boka tid vill vissa inte ha en tandläkare med utländsk bakgrund. Om jag och en vit kollega sitter i receptionen så går många till henne fastän jag är ledig. För någon vecka sedan var vi tre utländska i personalen som skulle göra en planerad operation. Patienten sa ’Det här känns inte tryggt. Finns det ingen annan?’ och så gick han därifrån. En svensk kollega kom in och blev jättearg och menade att här behandlar vi alla lika. Det kändes skönt.

DRÖMMAR OM FRAMTIDEN
När jag var 19 bodde jag i Israel under ett knappt år. Där levde jag tillsammans med en grupp andra ungdomar från jordens alla hörn och vi blev en familj. En sak som slog mig då var hur lika vi alla var, oavsett ursprung.

Jag hade nyligen ett samtal med en av fältarbetarna från Umeå kommuns fältgrupp och frågade om det under hans 26 år i yrket har blivit stökigare eller lugnare bland Umeås ungdomar. Han sa att det finns ett väldigt bra samarbete i Umeå mellan socialtjänst, polis, skolor och fritidsverksamhet vilket gör att grövre kriminalitet aldrig hinner få fäste. Han sa också att det går i vågor, precis som resten av samhället. Lågkonjunktur, högkonjunktur. Och ungdomar är ungdomar. De är likadana världen över. Oavsett var du kommer ifrån finns drömmar om att bli fotbollsproffs.

Abdilatif, 15 år: – Jag vill bli pilot när jag blir stor. Då tror jag att det är bra om jag läser naturprogrammet på gymnasiet. Om jag lägger tid på det så tror jag att det kommer att bli som jag tänker.

Abdiasis, 13 år: – Jag har funderat och kommit fram till att jag nog vill bli läkare. Det kommer att ta tid, men det är bara att fortsätta kämpa.

Amaley: Jag vill förmedla till mina barn att de klarar allt de vill. Man ska tro på sig själv. Jag läser till undersköterska och är färdig 2022. Jag har funderat på om jag kanske vill bli sjuksköterska, men jag får se. Kanske är jag nöjd som undersköterska.

Ibrahim, 15 år: – Jag ska bli fotbollsproffs. Jag vill bo kvar här, men vi får se i vilket land jag hamnar i sedan. 

Mariam: Nu jobbar jag på en förskola, men jag skulle vilja bli specialpedagog och göra något för barnen i Somalia som har särskilda behov. Som det är nu så får de ingen hjälp, men det måste bli tryggare där först. När mina barn är större vill jag flytta tillbaka.

Adam, 20 år: Just nu jobbar jag, men i framtiden vill jag plugga på universitetet. Jag vill jobba med människor, men inte vara anställd utan skapa något eget. Efter gymnasiet bodde jag ett år i Stockholm hos min moster, men jag skulle vilja utforska mer. Resa, säger Adam.

Hanna: – Jag trivs med mitt jobb, men att jobba heltid, vara en bra mamma och ha ork är tufft. Min dröm är att barnen ska utbilda sig och ha det bra.

Ibrahim, Adam och Hanna heter egentligen något annat.